Månad: juni 2020

Alkoholism är inte en klassfråga! (Publicerad 2016-08-24)

Den 18 augusti 2016 släpptes Kjell-Olof Feldt och Birgitta Von Otters bok Vägen ut: En loggbok om alkoholism och medberoende.

Det som först fick mig intresserad av denna skrift var då jag tillskickades en länk utav min flickvän som jag lever just ett sådant liv tillsammans med. Jag nykter alkoholist, hon medberoende.

I klippet förklarar vår forne finansminister Feldt att han genom att leva i en priviligerad social miljö kan avstå det tvångsmässiga drickandet och därför funnit en väg ut ur alkoholismen.

Till skillnad från parkbänksalkoholisten som han gör gällande är förlorad när denne kommer tillbaka till gänget. Han har rätt i sak. Alkoholism är en beetendesjukdom eller beteendestörning som går att läsa om i WHO:s diagnosmanual ICD-10 (Identification Cause of Diseases). Med andra ord är det av största vikt att till exempel en alkoholberoende bryter sitt gamla och inlärda beteende för att ta vägen ut ur sitt beroende. Det som blir fel i sakfrågan är att det inte är relevant hur den sociala miljön ser ut i övrigt om inte beteendemönstret ändras.

Vad säger att parkbänksalkoholisten avser att gå tillbaka till sitt gamla gäng när och om hen har beslutat sig för att ta steget ut i ett värdigt liv, inte för att låta bli att dricka, utan för att slippa det tvångsmässiga beteendet? Jag har träffat åtskilliga människor i mitt eget tillfrisknande som missbrukat både alkohol och andra droger, som bott på gatan och varit just den typen av alkoholister Feldt beskriver. Idag lever de tillsynes normala liv, en del med familj, villa och Volvo och har flera nyktra år och ibland decennier. Till skillnad från Feldt har dessa människor ofta – inte alltid – helt bytt social miljö och brutit sina ritualer och beteendemönster. För sjukdomen är större än bara begäret i sig.

Att Feldt är alkoholist är det ingen tvekan om utifrån hans egen utsago då han själv beskriver att han innehar flera av de sju kriterier varav enbart tre måste uppfyllas enligt ICD för att kunna tillräknas diagnosen. Att han skulle vara en bättre, duktigare och mer lyckad alkoholist på grund av sin klasstillhörighet och priviligerade levnadssätt är dock rent av naivt att hävda.

Genom hela boken försöker både Feldt och Otter att framhäva hans supande som något annat än vad det är – en alkoholists maktlösa begär till sin drog. De förkastar ett program i P3 som handlar om sjukdomen på grund av att det talas alldeles för mycket om boxvin. De dricker ju minsann inte boxvin – det är inte fint nog. Och sådana är inte de med sitt priviligerade liv i de fina salongerna, med en husläkare ett samtal bort. Skulle Feldt dricka mindre om han vore tvungen att gå till vårdcentralen som alla andra eller vore tvungen att köpa viner i en annan prisklass? Tveksamt.

När Otter skriver om den gång Feldt medverkade i SVT:s tv-program ”Min sanning” och för första gången uttalade att han nog var en ”slags” alkoholist berättas att hon inte tog det på så stort allvar mer än ett sätt av honom att chockera. Och detta genomsyrar hela boken och den efterföljande diskussionen. De äkta makarna verkar tillsynes inte ta denna progressiva och dödliga sjukdom på allvar.

Vad i mer ligger Feldts rädsla att sluta upp med supandet helt och bromsa den positiva utveckling och sidovinster ett kort uppehåll redan gett? Svaret finns där: Kjell-Olof Feldt är alkoholist och vill inte ta detta faktum på allvar.

Han tror att han ska bli olycklig om han slutar dricka alkohol. Naturligtvis blir varje människa som ger upp sin största kärlek olycklig, framför allt om en försöker göra det på egen hand och inte hittar en ny mening i tillvaron. Personligen har jag haft hjälp inte bara utav min flickvän, utan också en behandling och genom att dela med mig av mina umbäranden och lyssna på andra alkoholisters berättelser om hur det en gång var i missbruk och vilket fantastiskt nyktert liv vi idag lever.

Naturligtvis finns den dödliga sjukdomen alkoholism i olika skepnader, men till skillnad mot vad Feldt och Otter vill göra gällande tar den varken hänsyn till ålder, etnicitet, kön eller klass.

Första gången publicerad på:
https://www.svt.se/opinion/carl-adam-tillberg-om-alkoholism

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på mina sociala medier om en krönika Frida Boisen skrivit, publicerad i Aftonbladet 13/4.

Krönikan i sin korthet handlade om vinboxens varande eller ickevarande och vad den kan åsamka i form av accelererat eller utlösande av våld.

Boisen skrev utifrån sina erfarenhet som utsatt för våld av en alkoholist och noterar den ökning av våldet som skedde (och sker) i och med försäljningen av vinboxen. Samma gift, lite billigare paketerat. Samma förödelse.

Liksom Boisen har jag sett och påpekat det här med sammanlänkningen mellan alkohol och våld, men blivit avfärdad med hänvisning till att det bara är en ursäkt.

Det är det inte och ingen ska någonsin skylla ett våldsamt beteende på alkohol. Jag vet att det görs och det är fel. Inte alla alkoholister är våldsamma, liksom alla våldsamma inte är alkoholpåverkade när de slår. Och en alkohol eller narkotikapåverkad person ska aldrig kunna svära sig fri från ansvar på grund av berusning. Kan man inte kontrollera intaget och dess konsekvenser ska man helt enkelt ta det första beslutet, att inte intaga det. Ansvaret ligger helt och hållet hos den våldsamma.

Det finns dock ett tydligt samband som flera organisationer, däribland CAN, tar upp mellan våld och alkohol och andra former av droger.

Ska vi bara blunda för detta samband och avfärda det kommer det att sluta illa.

Konsumtionen av olika former av droger är, och det är fakta, en bidragande orsak till att utlösa våld, som naturligtvis också ligger närmare till hands hos en redan våldsamt sinnad person och accelerera våldet. Det finns också de som aldrig annars är våldsamma, men som kan bruka våld under påverkan.

Därför måste vi ta detta på allvar istället för att stöta det ifrån oss i risk att någon ska röra vår älskade alkohol.

Det som konkret kan och bör göras är att utveckla vården på så vis att missbrukare som söker vård också får preventiv vård gällande aggressivt/våldsamt beteende. Personligen tror jag inte att jag mött någon missbrukare som INTE varit våldsam på ett eller annat sätt i mer eller mindre grad. Naturligtvis finns det undantag och det här är en rent generell uppskattning.

Jag själv började istället åt andra hållet. Sökte först hjälp för aggressivt beteende, men fortsatte att missbruka. Det säger sig självt att alkohol- och droger som tömmer huvudet på det mesta tillslut får ödesdigra konsekvenser i form av återupptaget destruktivt beteende. Detta förstod jag tillslut och sökte senare vård för mitt missbruk då jag ansåg att det var den biten som behövde bort också. Sedan dess har jag inte varit aktiv i våld. Alltså behövde nykterheten till. Jag tänker på de två flickvänner som kunde förskonats från mig om jag redan när jag sökte hjälp för aggressivt beteende också hade blivit erbjuden missbruksvård.

Dessa två vårdinsatser bör alltså kombineras och samköras med varandra. Du kan gå den ena eller andra utan någon nytta alls. Vilket slöseri på skattepengar och människors liv.

Det allra första steget är att inte blunda för drogernas påverkan på våldet och avfärda det som en ursäkt.

Hit kan du vända dig som utsatt;
http://unizon.se/
https://www.brottsofferjouren.se/
https://www.roks.se/
https://www.bris.se/

Hit kan du vända dig om du utövar våld eller har ett missbruk:
http://valjattsluta.se/
http://aa.se/

Se också Aftonbladets sammanställning av beroendekliniker och annan form av stöd;
https://www.aftonbladet.se/halsa/a/oRnGxV/har-finns-hjalpen-over-hela-sverige

I svallvågorna efter den rättmätiga rapporteringen av våldsutsatta kvinnor, kända som okända är det många som ställt sig frågor. Vissa riktar frågorna åt ett mycket gammalmodigt och kvinnofientligt håll. Mot henne, den utsatta. Frågan lyder som oftast; “Varför går hon inte bara?”. Naturligtvis handlar frågan om okunskap hos människor som aldrig behövt uppleva det manipulativa våldet i en destruktiv relation. Likväl är frågan mycket provocerande och hjälplöst tragisk. Hos kolumnister och andra publicister har vi kunnat se den frustrationen och en vilja att istället ställa frågan; “Varför slår han?” Kanske den enda egentligt berättigade frågan i sammanhanget. Åtminstone av de två. Den första bör faktiskt vara en ickefråga.Och det går naturligtvis bra att fråga. Liksom många ställde sig frågan i samband med och efter #metoo; “Var är alla förövare?”

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ)senaste Nationella trygghetsundersökning (NTU) från 2017 uppges angående partnervåld att ca. 7 % av landets kvinnor uppger att de utsätts för våld.Tittar vi vidare på den sammanställning Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) gjort av statistik från BRÅ kan vi läsa att av 28700 anmälda brott om misshandel mot en kvinna (18 år eller äldre) 2018 avsåg 22900 av dessa misshandel av en bekant gärningsperson. 
Av dessa fall var enligt NCK lite mindre än hälften, drygt 13400 fall, var gärningspersonen i nära relation med den utsatta kvinnan.Mörkertalet är såklart stort och statistiken hänvisar enbart till anmälningar, inte hur många av dessa anmälningar som läggs ned eller hur många som leder till fällande dom.Många gånger är det möjligt att samma man är förövaren bakom flera olika anmälningar, men inte alltid. Alltså måste vi anta att om vi bestämmer oss för en marginal på ca 1% bland anmälningarna där förövaren är den samma så får vi 134 antal män som är förövare. Då återstår alltså 13.266 förövare. Och mörkertalet är som sagt stort och hit räknas enbart det fysiska våldet och inte andra former av våld som sexuellt våld, materiellt, verbalt och psykiskt våld. 
Och ansvaret ligger alltid hos förövaren, skulden är dennes.

Det är alltså en stor grupp män, men en grupp som inte syns utåt. Men de finns och vi undrar. Vi undrar vilka de är, varför de slår och så vidare. Frågorna är många, men vem vill egentligen ha svar? Vem vill sätta sig ned och lyssna på vilka dessa förövare är? Var de kommer ifrån? Vad de blev? Och varför de slog?
Den man som brutit det destruktiva mönstret och tillåts tala är den enda som kan svara på de frågorna i en mänsklig kontext särskild från den vetenskapliga. Men är det någon som på allvar är intresserad av svaren? Att lyssna, inte på ursäkter, utan på förklaringar till våldets uppkomst och fortgående? Eller är det enbart ett sätt att locka fram dessa män i ljuset för att avslöja dem och sedan föra dem till allmän slakt?
Om inte. Om du verkligen är intresserad av svaren så är det nu din uppgift att fortsätta avkräva svar och ansvar. Men det är också din uppgift att stötta och tro på en människas bättring. Att motverka den offentliga slakten genom att välkomna samtal. Och någon måste börja. Och en förövare kommer alltid att var någons förövare. Hur lång tiden än går så kommer han alltid vara det. Oavsett vem det är. Tystas han utan att du försvarar hans rätt att tala. Ja, då är du enbart ute efter att ställa de “fina frågorna”, men bryr dig egentligen inte om svaret.

Hit kan du vända dig som utsatt;
http://unizon.se/
https://www.brottsofferjouren.se/
https://www.roks.se/

Hit kan du vända dig om du utövar våld:
http://valjattsluta.se/