Mitt I Veckan

Min första text i denna serie om flera var egentligen tänkt att handla om något helt annat än vad den senare kom att utvecklas i mitt huvud som.

Jag är nämligen kvar i någon slags bitterhet sedan fultolkningskommitén bildade hatstorm mot mig och beslutade vad jag menade och ville med mitt agerande som bland annat innefattade att tala om missbruk, men också våld i nära relation. Vad vi tillsammans kan göra för att förstå mekanismerna bakom för att förebygga och förhindra har jag försökt mången gång och kommer säkert åter att försöka än mer. 
Mitt problem på vägen har varit (och till synes är) att jag lägger fokus på fel(?) saker. På hur illa fultolkningarna verkligen gjorde mig, hur hatet fick mig att må dåligt  och den självömkan som naturligt faller sig på.

Det är fyra år sedan – nu får jag väl faktiskt ge mig! Gå vidare. Släppa rädslan. Förbise våldet. Och göra det jag faktiskt ville och vill göra.

Så låt detta bli mitt brev till mig själv och till er.

Minns du det där brevet du skrev till dig själv i framtiden? Brevet som innehöll dina förväntningar på sedan? 

Det här är ett sådant brev.

Jag hoppas och vill att jag genom mina texter framöver ska kunna upplysa om hur missbruk och våld tar sig i uttryck hos en människa, inte bara som förövare, utan också som utsatt.
Jag hoppas och vill att jag på ett nyanserat och klarsynt vis ska kunna kommentera och reflektera utifrån världen omkring mig och de händelser som just för den stunden står nära tillhands.
Jag hoppas och vill kunna förändra attityder och spontana tankemönster till något djupare och mer komplext. Så som jag anser livet är.
Jag hoppas och vill att jag ska ha möjlighet till breda, liksom smala diskussioner med dig som läsare. Att vi inte behöver hålla med varandra eller tycka om varandra, men visa varandra ömhet och respekt i ett gemensamt samtal.

Jag önskar att jag har förmågan att leva i nuet, att inte fastna i det gamla och se framåt.

För det som har hänt har hänt. Det kan varken du eller jag ändra på.

Framtiden däremot ligger framför oss och där kan var och en av oss vara vår egen stora kraft och påverka – och förhoppningsvis också till det bättre.

Det får helt enkelt framtiden utvisa.

Jag önskar dig allt gott och hoppas du tar hand om dig själv och andra.
Carl Adam Tillberg, 33 år och typ 6 månader.

Som så många andra ska jag försöka ventilera mina tankar kring den uppmärksammade rapport om personer misstänkta för brott som BRÅ publicerade igår. 

Jag kommer inte att skriva om något annat än rapporten i fråga och det innebär alltså att den som inte är intresserad av vad rapporten faktiskt handlar om och läser den istället för att slänga ur sig en uppenbar koppling mellan invandring och ökad brottslighet gör sig icke besväret. Såvida du inte är intresserad av att läsa hela texten och kanske förstå varför frågan är mycket större än så.

Att en sådan här rapport skrivs har politisk sprängkraft och det finns som alltid många olika parametrar att ta fasta på och framhålla oavsett om du är till vänster eller höger på den politiska skalan som stämmer överens med “din verklighet”.

Likaså visar denna rapporten både att andelen misstänkta som är inrikesfödda med utlandsfödda föräldrar har ökat, men den visar också att misstanke om brott har minskat i totalen bland befolkningen.

Det är också en rapport som undersökt misstanke och inte lagförda faktiska brott. Ändå kan man naturligtvis dra vissa slutsatser av rapporten och förhoppningvis använda den i konstruktiva diskussioner. För det är det enda som denna rapport kan användas till då den inte kommer med några konkreta slutsatser alls.

Vi kan inte dra några slutsatser som säger att ökad invandring leder till ökad kriminalitet genom rapporten. Detta eftersom detta INTE är en rapport som slår fast den definitiva kriminaliteten i någon grupp. 

Men var tycker jag då att fokus ska läggas i dessa konstruktiva diskussioner?

Naturligtvis ska migration och integration diskuteras i detta sammanhang, men inte utifrån att invandring ökar kriminaliteten i sig. Att misstankegraden är högre (inte hög) bland utrikesfödda eller inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar innebär inte att kontentan är att på grund av etnisk tillhörighet är du mer kriminell. Att du däremot misstänks på grund av en etnisk tillhörighet beror på många saker. Bland annat segregation (en svajande integration), fördomar, socioekonomiska faktorer, skeva manlighetsideal och psykisk ohälsa.

Och det är dessa problem vi måste ta itu med!

Jag sitter inte på några lösningar mer än att vi måste minska utanförskapet, öka medvetenheten kring sunda och osunda manlighetsnormer och mäns (framför allt) psykiska ohälsa.

Det är där huvudfrågan ligger. Inte i huvudsak om du eller dina föräldrar är födda inom eller utom Svea rikes gränser.