I svallvågorna efter den rättmätiga rapporteringen av våldsutsatta kvinnor, kända som okända är det många som ställt sig frågor. Vissa riktar frågorna åt ett mycket gammalmodigt och kvinnofientligt håll. Mot henne, den utsatta. Frågan lyder som oftast; “Varför går hon inte bara?”. Naturligtvis handlar frågan om okunskap hos människor som aldrig behövt uppleva det manipulativa våldet i en destruktiv relation. Likväl är frågan mycket provocerande och hjälplöst tragisk. Hos kolumnister och andra publicister har vi kunnat se den frustrationen och en vilja att istället ställa frågan; “Varför slår han?” Kanske den enda egentligt berättigade frågan i sammanhanget. Åtminstone av de två. Den första bör faktiskt vara en ickefråga.Och det går naturligtvis bra att fråga. Liksom många ställde sig frågan i samband med och efter #metoo; “Var är alla förövare?”
Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ)senaste Nationella trygghetsundersökning (NTU) från 2017 uppges angående partnervåld att ca. 7 % av landets kvinnor uppger att de utsätts för våld.Tittar vi vidare på den sammanställning Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) gjort av statistik från BRÅ kan vi läsa att av 28700 anmälda brott om misshandel mot en kvinna (18 år eller äldre) 2018 avsåg 22900 av dessa misshandel av en bekant gärningsperson.
Av dessa fall var enligt NCK lite mindre än hälften, drygt 13400 fall, var gärningspersonen i nära relation med den utsatta kvinnan.Mörkertalet är såklart stort och statistiken hänvisar enbart till anmälningar, inte hur många av dessa anmälningar som läggs ned eller hur många som leder till fällande dom.Många gånger är det möjligt att samma man är förövaren bakom flera olika anmälningar, men inte alltid. Alltså måste vi anta att om vi bestämmer oss för en marginal på ca 1% bland anmälningarna där förövaren är den samma så får vi 134 antal män som är förövare. Då återstår alltså 13.266 förövare. Och mörkertalet är som sagt stort och hit räknas enbart det fysiska våldet och inte andra former av våld som sexuellt våld, materiellt, verbalt och psykiskt våld.
Och ansvaret ligger alltid hos förövaren, skulden är dennes.
Det är alltså en stor grupp män, men en grupp som inte syns utåt. Men de finns och vi undrar. Vi undrar vilka de är, varför de slår och så vidare. Frågorna är många, men vem vill egentligen ha svar? Vem vill sätta sig ned och lyssna på vilka dessa förövare är? Var de kommer ifrån? Vad de blev? Och varför de slog?
Den man som brutit det destruktiva mönstret och tillåts tala är den enda som kan svara på de frågorna i en mänsklig kontext särskild från den vetenskapliga. Men är det någon som på allvar är intresserad av svaren? Att lyssna, inte på ursäkter, utan på förklaringar till våldets uppkomst och fortgående? Eller är det enbart ett sätt att locka fram dessa män i ljuset för att avslöja dem och sedan föra dem till allmän slakt?
Om inte. Om du verkligen är intresserad av svaren så är det nu din uppgift att fortsätta avkräva svar och ansvar. Men det är också din uppgift att stötta och tro på en människas bättring. Att motverka den offentliga slakten genom att välkomna samtal. Och någon måste börja. Och en förövare kommer alltid att var någons förövare. Hur lång tiden än går så kommer han alltid vara det. Oavsett vem det är. Tystas han utan att du försvarar hans rätt att tala. Ja, då är du enbart ute efter att ställa de “fina frågorna”, men bryr dig egentligen inte om svaret.
Hit kan du vända dig som utsatt;
http://unizon.se/
https://www.brottsofferjouren.se/
https://www.roks.se/
Hit kan du vända dig om du utövar våld:
http://valjattsluta.se/